Det finns en sak som nog inte skiljer sej mycket från person till person eller par till par; en liten grej kan lätt eskalera och bli ett bråk och efteråt kommer varken den ena eller den andra ihåg vad det egentligen handlade om. Det är hur man blir en bit in i bråket som är det stora kruxet. Jag blir skitarg, låter man mej bara vara ifred i 4-5 minuter så är jag hyffsat snäll och lugn efteråt. Min syster, hon är också stormig och blir ilsken men lite mer handfast. Smälla i dörrar och gorma precis som mamma. Pappa, han gormar också. Kort stubin, ett ryt-kind of guy.
Jag kan inte riktigt placera Nino här... Han kan bli ganska ilsken när han tycker att jag anklagar honom får något helt utan grund. Men sen blir han envis. Vill inte ge efter oavsett och hade helst av allt gått hem bara för att demonstrera. Så när mina 4-5 minuter gått över och jag är snäll och vill krypa upp i hans armar och be om ursäkt, då surar han fortfarande! Tsss.. pojkar alltså!
Dessutom har han bergis lyckats somna och blir mer eller mindre skogstokig när jag börja fiffla med täcket för att komma närmre eller peta på honom för att han ska vakna.
Och det värsta är att när han blir sur för att jag försöker be om ursäkt, då blir jag arg på honom igen =P
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar